Osäkerhet...

osäker.
jag har för stora beslut i mina händer.
som jag avgör. bestämmer...
det är beslut som jag inte borde vara tvungen att ta.
och jag känner mig klämd. jagad. fångad i ett hörn..
alla saker som sagts.. alla tankar.
allt bara upprepas och varje möjlig
konsekvens av varje handling ger mig spel.
jag kan inte avgöra något så stort..
göra ett val som jag kanske kommer ångra.
hur blev allt så fel? vad vill jag ha?
hur kommer livet se ut? hur vet jag om jag någonsin kommer bli lycklig?
vilket val ska jag ta..
och allt jag vet är att tankarna är
plågsammare än rakbladen jag har gömt.
det är lätt att låstas då man håller igång. inte behöver tänka.
men ensamheten är en tystnad som tvingar en att se det man gömt undan.
allt det där man inte vill se eller handskas med..
och jag vågar säga, att jag ibland önskar mig döden, som en lösning på allt.
en befriare från alla sorters smärta.