Too many, too many problems.

I couldn't tell you why she felt that way,
She felt it everyday. And I couldn't help her,
I just watched her make the same mistakes again.

What's wrong, what's wrong now?
Too many, too many problems.
Don't know where she belongs, where she belongs.
She wants to go home, but nobody's home.
It's where she lies, broken inside.
With no place to go, no place to go to dry her eyes.
Broken inside.


Her feelings she hides.
Her dreams she can't find.
She's losing her mind.
She's fallen behind.
She can't find her place.
She's losing her faith.
She's fallen from grace.
She's all over the place.


She's lost inside, lost inside...


http://www.youtube.com/watch?v=NGFSNE18Ywc&NR=1

Jag vill så mycket att jag tillslut inte vill någonting alls.

Borde verkligen prioritera jobb - en lösning på allt. Typ en lösningen på många problem iaf.
Utan pengar kommer man ingenstans. Man har inte råd att leva, "helt enkelt". Allting kretsar runt pengar i den här världen. Tragiskt nog. Det tar emot lite att skriva detta, men det är trots allt sanningen. Faktiskt så överlever man inte utan pengar.
Visst man kan kanske vara en uteliggare med självrespekt, men man kommer troligtvis svälta ihjäl tillslut, om inte dö av en sjukdom, frysa ihjäl eller liknande. Jag känner mig som en hemlös utan självrespekt. Utan någonting. Endast smärta. Mitt rum känns inte ens som mitt, inga av mina saker, jag äger ingenting. Även om jag köpt saker själv så väger alla saker jag fått upp det. Och eftersom att jag fått pengar av min mamma så är tekniskt sett dem sakerna hennes... inte för att jag köpt sakerna för hennes pengar men dem pengarna som var mina borde ha gått till henne då? Jag har aldrig haft någonting då? Önskar nästan att jag aldrig blivit född.

Jag har tragiskt nog gett upp just nu på ALLT. Vilket endast leder till att jag inte kommer någonstans med mitt jävla liv. Måste försöka mer. Inte ge upp så fort det tar emot.
Mitt sätt att överleva är att försöka vara så likgiltig som möjligt. Och då menar jag att jag inte vill leva om jag ska hålla på och tänka/älta all tragedi. Dock vet jag att jag måste på något vis hitta livsgnistan inom mig igen och ta mig igenom allt och komma ut starkare än någonsin, vet inte hur fan det ska gå till. Men att skaffa ett jobb vore en bra början... Jag känner mig verkligen inte stark nog att komma ut i arbetslivet eller som någon värdig att anställa faktiskt så känner jag mig bara som en belastning för allt o alla. Fast det är bara att försöka bevisa motsatsen både för er och mig själv. Liksom få lite energi och motivation att nu jävlar så kör vi! Sluta ligga hemma och deppa och vara patetisk, sluta tycka synd om sig själv fyfan.


Alltså ååh . . .
Ibland är det allt bra jobbigt och det känns som om att mina problem är världens i-landsproblem.
jag vet inte alls hur jag ska göra med min framtid eller vad det finns att göra av den.
Studera? Jobba? Flytta utomlands? Kanske till och med bli prostituerad eller hallick.
Då skulle jag ju i alla fall tjäna pengar.
(för att studera krävs resultat, att man klara av det... för att jobba måste man få ett jobb vilket fan verkar omöjligt utan en slutförd utbildning, för att flytta måste man ha pengar. För att bli hora krävs inte mycket. Bara att vara jävligt desperat och det är jag fan.)

Att söka jobb efter jobb, efter jobb och bara få nej är nog det sämsta som finns.
Man tappar så otroligt mycket självkänsla
och börjar funderar på om jag faktiskt är så dålig att jag inte ens kan få ett jobb.
Nog för att jag är dålig på mycket & redan har dålig självkänsla men det här tar nog priset.
Har bett flera stycken att kolla på mitt CV & de säger ju att det ser jättebra ut,
men vad är det då som jag gör eller är fel?
Varför kan inte en misslyckad men ack så villig person få ett jobb?
Men vänta, där fick jag nog svar på min egna fråga..

Om jag hade haft motivationen och viljan att plugga
så skulle jag ha gjort det men den orken jag vill ha finns inte där, iallafall inte än.
Jag hoppas dock att denna motivation, vilja och ork jag behöver och vill ha, ska komma en vacker dag.
Och den dagen ska jag inte fundera så mycket utan bara köra.

Men å andra sidan vill jag ju göra så mycket här i livet så att det bara blir kaos.
Det är nog där det sitter, att jag vill så mycket att det blir en knut på alltihopa
och jag inte vet vilken ende jag ska dra i för att få ut knuten igen.

De flesta säger; "du har hela livet framför dig"
Ja, visst har jag väl det men snart är livet över
och då kommer jag sitta där och fortfarande inte ha en jävla aning om vad jag vill göra.

Ibland skulle jag vilja ha en sån där kontroll som Adam Sandler har i filmen Klick.
Det skulle vara bra för stunden men inte i det långa loppet,
men den kanske skulle kunna hjälpa mig med att visa vilken ende jag ska dra i för att få ut knuten.

Vilsen...

Det känns som att jag inte (längre) har någon familj och inget hem.
Jag har INGENTING. Ingenstans att ta vägen.
ALLT är (tydligen) mitt FEL. (!????)
Så jävla KLYVEN. (kluven?) -splittrad, förvirrad.. och totalt MAKTLÖS.



Igår var en av de värsta dagarna i mitt liv. Och det säger en hel del.

Min familj tycker helt seriöst att jag är en fullblodsegoist!
Det är bland det värsta jag vet. Om inte det absolut värsta.
(Visst det finns kanske något som är bra med att vara lite ego, men ja det är ju på det bra sättet, tex. att man tar för sig och tror på sig själv? Liksom här är jag och ingen ska trampa på mig för jag är betydelsefull. typ fast det finns väl ett bättre ord än "ego" (självsäker) för det men allltså... Gah jag vet fan inte-.-') Ego är trots allt mest ett negativt ord. För mig betyder det att man inte bryr sig om någon eller något annat än sig själv och det som gynnar en själv. Att man är egocentrisk. Man har inte ens kapacitet liksom förmåga att bry sig, att känna omtanke. Egoister som min pappa alltså det gör så. jävla. ONT. i mig. Alla jag älskar har gått emot mig.
Jag måste eventuellt flytta hem till min pappa. Jag vet inte hur jag ska överleva detta.
Det känns fan som att självmord vore en lösning, (jag har ingenting kvar att leva för? allting är bara fööör mycket just nu, men det går väl över... Även om det inte känns som det nu och som så många andra gånger, eller jag överväger fan varje dag att ta livet av mig.) men då kommer ju det bara bevisa att jag är en egoist som tar livet av mig för att såra mina nära & kära? Så är ju verkligen inte fallet. Men det är så det kommer uppfattas. Att jag är en elak, falsk och jävligt patetisk person som... Gaaaaaah vafan vet jag men dem borde ju samtidigt förstå att jag inte alls har som avsikt att på något vis såra eller straffa någon eller skapa skuldkänslor i så fall är det fan vad de förtjänar. Jag blir så fruktansvärt arg att jag överväger att kniv hota alla som står i min väg! För jag känner mig så jävla försvarslös och desperat och kränkt och missförstådd och jag behöver mina saker som dom snott för mig.

Faaaaaaaan mamma tycker tydligen att allt är mitt fel. Hon skyller alla sina problem på mig, att jag är orsaken till att hon mår dåligt att hon känner att hon snart måste läggas in på sjukhus PÅ GRUND AV MIG fatta hur jävla mycket det sårar mig. Allt jag vill är att hon ska må bra. Vara lycklig och frisk. Men jag har inget kvar att ge, jag har inget att komma med. Jag känner mig så hjälplös. VÄRDELÖS. Jag bara förstör. -"Hon bara tänker på sig själv och skiter i allt och alla andra. Hon är en äkta fullblodsegoist! Hon bara förstöööör. Hon har ju förstört hela kvällen precis som vanligt. Allt handlar om henne och att hon ska stå i centrum. Och såhär blir hon när hon inte får som hon vill, hon måste straffas. Då kanske hon lär sig och förhoppningsvis inser att det är hon som gjort fel. Jag har varit alldeles för snäll. Sen så är det ju konstigt att hon helt plötsligt har så mycket energi, när det gäller att gå ut och ingen till att söka jobb. Och jag försöker ju bara rädda henne från att råka illa ut - det är av omtanke jag gör det här... Är hon så korkad att hon inte förstår det så får hon skylla sig själv. Det kommer bara ta längre tid innan hon får tillbaka sina saker (min väska med busskort, mobil, cigg, plånbok, kamera, smink...) När jag känner att jag kan lita på henne och hon förtjänar min tillit och skaffat jobb så kanske, tills dess. Utgångsförbud, inga cigg, ingen mobil, ingen dator, ingen kamera..."

Jag kan hålla med henne till viss del. Att jag pratat om mina problem med henne, vilket har lett till att jag gjort mina problem till hennes. Det var inte alls min mening. Det vet hon fan också. Så varför behandlar hon mig såhär, varför säger hon sådär. Det får mig att inte vilja leva.
Sure jag kanske borde hållit allt för mig själv men då hade jag redan varit död för längesen. Hon säger ju ändå att hon är glad över att jag känner att jag kan anförtro mig till henne och prata om vad som helt med henne. Men det borde jag tydligen inte ha gjort. Aja jag får väl sluta med det.
Vilket kommer leda till att vi inte har någon nära relation överhuvudtaget. Men om det får henne att må bra så är det väl värt det antar jag. Yes hejdå mamma. Hej ensamhet.
Hon var allt jag hade. Allt jag har nu är mig själv och det är inte mycket. För jag har ingenting, ingen förmåga att klara av det här på egenhand. Jag har inte det som krävs för att lyckas här i världen. Inte för tillfället, visst det kanske finns någonstans inom mig men jag kommer aldrig klara det utan hjälp. Allt jag har är min dåliga självkänsla och mitt dåliga självförtroende, samt en massa dåliga minnen och erfarenheter. Sååå hur fan ska det gå då? Om jag flyr vilket det känns som att jag måste nu. Alltså packa ihop och dra. Jag är inte stark nog för det så kan inte göra så mkt annat än o försöka fixa allt liksom reda ut allt med mamma nu innan det är för sent. Dock känns det ganska lönlöst. Så jag sover bort allt. Jag har endast tillgång till internet nu för att kunna höra av mig till en viss person angående en viss sak. Fast jag behövde bara skriva av mig så ja publicerar väl detta meningslösa inlägg nu. Det känns inte bättre. Nästan värre.

;_________________; <////////////////3

FanFanFaan

Det känns som att jag inte kan gå mer sönder,
men för varje gång gör jag faktiskt det.

Nobody wants a broken girl...

Jävla skitliv.

Jag känner mig så fruktansvärt utnyttjad och bedragen.. av nästan alla fan!
Och det känns väl värre än vanligt bara för att det upprepar sig hela jävla tiden... jag måste nog ändra på mig själv... men jag vet inte riktigt vafan jag gör för fel... vad det är med mig som gör mig så utnyttjbar liksom folk beter sig som skit mot mig och bara trampar på en men det e väl för att man e för snäll eller nåt -.-' blir jag missförstådd lr vadfan är det frågan om!? Börjar fan tro att folk typ ser på mig att typ här är en brud man kan utnyttja! Och skiter i min vilja och mina känslor, liksom bara är äckligt jävla ego och kanske till och med gillar att utnyttja folk och behandla en som skit. Känner mig så jävla ovärd och förstörd. Trasig, Tragisk, Trashig, Trakasserad, Trampad på, som en liten rädd smutsig flicka som inte kan säga Nej eller stå upp för sig själv. Sååå fruktansvärt jävla less på detta! Fyfaaan
Hatar er alla som utsatt mig för detta och hatar mig själv som inte varit starkare, klokare, tuffare... Ni har brutit ner mig totalt och det värsta av allt är att ni inte ens bryr er ett dugg.
LÄMNA MIG IFRED snälla sluuuuuuta. Alltså ååååh jag fattar verkligen inte hur människor kan va så grymma. Och jag fattar inte vad det är för feeeeeeel på mig.

Gaaaaaaaaaaaah bara jävligt less på det, på att bli behandlad såhär... Orättvist behandlad.

Min far har orsakat mycket skada på det sättet, vilket jag nämnt innan.. skrivit lite om det här på bloggen förut med så orkar inte ta upp det igen. Ganska invecklat och komplicerat.
Och alla mina ex har varit som kopior av min pappa sjukt nog, så jävla sjuuukt och jag förstår inte det är fan som att jag drar till mig den typen av personer, som manipulerar, utnyttjar o skit -____- Och många av mina så kallade vänner har utnyttjat mig med. Det är nog det värsta att bli sviken av dem du verkligen känner eller tror dig känna kanske man ska skriva. Dem du verkligen älskar/älskade FUCK OFF

Önskar att jag inte var så jävla blåögd och att jag någon gång kan lära mig av mina misstag!? Dock är det ju inte direkt så att jag medvetet faller för dessa idiotiska människor och dom är ofta jävligt duktiga på att luras och visa upp sidor som dom på något mystiskt vis vet att man kommer tycka om för att sedan visa deras rätta jag när man är "fast" i en relation med asen! USCH fan vad jag HATAR det! D:

Sen så finns det ju dom som trakasserat mig sexuellt, utnyttjat mig sexuellt, utsatt mig för sexuella övergrepp (såheterdet) på så vis att det kan klassas som våldtäkt i vissa fall. Dock inte så extremt kanske, om man jämför.. typ, man kan väl säga att jag haft tur ironiskt nog gaha fast ja menar alltså att det kunde ha varit mycket MKT värre!

Sluta utsätt mig och andra för psykisk misshandel & fysisk misshandel. SLUTA vara den IDIOT du är. Jävla as jävla jävlaaa äckel egoister okänsliga oempatiska viiidriga människor. DÖÖÖ



hmmm......... Känner mig så sjukt jävla klyven. Förvirrad, ängslig, osäker... Jag vet vad som hänt men jag vet inte varför. Jag förstår inte, det känns som att det är mitt eget fel ibland att jag är totalt FUCKED UP och kanske till och med förtjänar detta helvete!?! Nejmen ibland tror jag att jag får skylla mig själv typ... att jag uppmuntrar sånna som er? att jag provocerar er? Genom mitt utseende och att jag är för dum, GODTROGEN/NAIV/BLÅÖGD för att inse vilka ni är eller vilka era avsikter är innan det är för sent, att jag är så jävla svag att jag inte kan göra annat än bli paralyserad och bara hamna som i chocktillstånd utan att kunna få fram ett ord, säga ifrån eller ens gå där ifrån. Det är som att hela min kropp bara stänger av! Typ som en försvarsmekanism? Fast nä det funkar ju inte som nå vidare bra försvar... Borde ju försöka fly trots allt och inte bara ignorera allt. Jag är väl kanske för feg eller för rädd för konflikter, vad som ska hända mig om jag kämpar emot om det ska bli ännu värre då... Fast det har jag ju fått bekräftat ett antal gånger.. att jag är så jävla klen och försvarslös så det tjänar ingenting till om jag skriker slår och kämpar för att komma låss eller bara säger ifrån från början för då jävlar ska de allt visa va de går för och då blir det fan ännu värre usch HATAR verkligen den känslan, att känna sig så jävla försvarslös och ynklig. Borde kanske börja på nån självförsvars kurs!?!! Vore ju bra om jag kunde försvara mig. Så att jag kan stå upp för mig själv och verkligen kunna/våga säga ifrån utan att bli misshandlad, nerslagen, våldtagen, men ja det bästa vore om jag kunde undvika dessa situationer... men det e inte så jävla enkelt. Det är sjuuukt allting alla hela världen är sjuk. Jag måste vara mer försiktig helt enkelt?
Men bara för det så kan man ju inte sluta lita på folk?
Jag är ändå glad för att jag vågar lita på folk, sen så att det råkar vara fel typer är ju mindre bra.. jag vet fan inte vafan jag ska ta mig till. Helt ärligt talat så orkar jag snart inte mer.
Jag orkar inte leva med mig själv om det aldrig kommer bli bra, om det aldrig blir en förändring, om jag aldrig får ha lite tur och uppleva riktigt lycka och ärliga och genom goda människor som inte skadar mig. Som älskar mig för just den jag är och inte utnyttjar mig på något vis. Finns det någon sådan person på denna jord?

Just nu känner jag att jag hatar mig själv. Riktigt jävla mycket.
För att jag är en lättlurad jävel. Och en patetisk sådan.
Och det kommer jag alltid vara, för jag lär mig fan ALDRIG.

Önskar att jag bara kunde gå och dö nångång... :<
Eller nejfan, önskar att alla dessa as kunde gå och dö! D:
Man ska fan rikta sin ilska utåt istället för inåt.
Och då menar jag att det inte tjänar någonting till att gå runt och hata sig själv för något som någon annan utsatt en för... det är den/dem personernas fel och inte ditt. Faktiskt. Dom bär hela skulden som behandlat dig illa. Speciellt när du inte gjort annat än visat förtroende, omtanke och kärlek för asen. Tragiskt. Tänker på min pappa, mina ex, vissa "vänner" och några typ randoms. Alltså alla dom som behandlat dig illa när du gav dem allt du hade och tillbax fick du ingenting bara skit, smärta, ett krossat hjärta... Fyfan va bedragen, utnyttjad och oälskad jag känner mig.

Och måste bara tillägga att jag HATAR alla som älskar att trakasserar en utan anledning... JAG HATAR ER!!!
Händer mig ganska ofta på tunnelbanan exempelvis. Förstår mig verkligen inte på sådant folk som bara attackerar en utan orsak!? Liksom glor oförskämt, slänger ur sig kränkande kommentarer, förföljer en, eller ännu värre tafsar på en och det värsta är att dom INTE bryr sig när jag säger ifrån! Dom bara fortsätter... Jävla patetiska vidriga människor som bara är ute efter att försöka trycka ner andra eller enbart är helt dumma i huvudet! Egocentriska jävlar och vissa får för sig att jag visst vill ha deras uppmärksamhet (typ för att dom är så jävla BÄST enligt dom själva och helt enkelt totalt ego) bara att jag inte låtsats om det >.< GAAAAAH liksom VAFAAAN!? :@

HatHatHat I FUCKING HATE YOU ALL idioter.

Det känns som att jag måste förklara/försvara mig 1000 gånger om för alla... hela jävla tiden -.- börjar bli jävligt trött på det. Så om DU inte förstår, så är det ditt problem. Jag orkar helt enkelt inte få alla att förstå det som är så självklart för mig. Idioti är bland det värsta jag vet, om inte det värsta! Kändes bara som värt att tillägga det. Idioter finns det gott om. Ni är inte ens värda att lägga tid på. Så FUCK OFF det sorgliga är att ni inte ens fattar det själva. Att NI gör bort er. Och jag skiter i hur detta uppfattas! Jag orkar inte bry mig... Ni tolkar ändå allt som ni vill. Inget jag direkt kan göra något åt. Och jag bryr mig bara om vad dom som verkligen känner mig tycker o tänker om mig. So now you know that. jag känner mig jävligt HATISK också! D:

Hat mot folk, människor och självhat. Det har sina orsaker och icke orsaker...

Sjukt...?

sjukligt nice,
tjocka lår,
bristningar,
spetsnäsa,
revben
som syns ovanligt mkt,
bara för att jag drar in magen.

Jahapp...
Detta är mina brister.
Att allt fett lägger sig på låren, ser för jävligt ut.
Bristningar? Bara för att jag växte för fort.. -.-
(har det lite här och var på kroppen)
Min näsa är ful i vissa vinklar.. yep.
Revben fascinerar mig.
Men är ju inte så smal egentligen.. Drar in magen.
Min mage har blivit mullig... Och uppblåst nästan jämt. *Suck*

Anyway... Detta är rätt nice ändå?
Trots alla mina missnöjen, så är det okej att inte vara "prefekt" liksom.
Brister kan vara vackert. Dem gör oss unika. Blablablaah
Jag måste i alla fall ta tag i mina matvanor och börja motionera!
Och då menar jag på ett "normalt" vis.
Lever just nu på mackor, nudlar & cola + cigg = trötthet å blääh
Sen så sover jag på tok för mkt och ligger i sängen, istället för att röra på mig.
SKÄRPNING gaaah måste få lite disciplin på mig själv och motivation o bra vanor.
Börja leva lite "nyttigare" så att jag orkar leva.

how can it be so hard to change the way you feel about yourself

Ibland undrar jag om det finns någonting som heter "bra."
Om det faktiskt är möjligt att allting blir "BRA."
Jag har alltid levt i hoppet och tanken om att det kommer att bli bra.
Kommer det att bli bra någon gång?
Kommer det någon jävla gång vara lite lätt?
Vill kunna gå igenom livet med lätta steg,
inte genom en jävla storm.
Vill kunna lägga mig på kvällen och tänka,
"imorgon kommer bli lika bra som idag"
men det är alltid någonting som hindrar mig från att njuta fullt ut.
Jag kanske är samma eländiga människa.
Jag har inte förändrats ett dugg.
Jag är så jävla blind så jag vägrar se det jag har.
Jag vill bli fri detta HELVETE... !