Jag brukade tro att det inte behövde vara så.
Men det ligger faktiskt någoting i det...
tisdag 28 december 2010
Pengar är frihet, faktiskt!
Om man har en egen ekonomi så slipper man bli en belastning, inte kunna försörja sig själv och allt vad det innebär. Tex. Att inte kunna göra saker som att gå på bio med en vän, för att man inte har råd. Sen så att få så otroligt dåligt samvete över att någon lägger ut flera tusen på dig för att man är beroende av någon annans ekonomi.
Jag har inget jobb än och det tär verkligen på mig. Och arbetsförmedligen suuuger >.< min handläggare är fan dum i huvudet! D: gaah vadan det är inte jag som ska göra hans jobb, jag jobbar inte på af. Han fattar inte ens vilka uppgifter han ska skicka så att jag kan få en jobbcoach. SUCK tiden bara flyger iväg -.- och ju längre man bara sitter hemma desto dåligare. Liksom chanserna att bli anställd minskar. Får väl ta saken i egna händer!? Fast just det att jag redan försökt och utan resultat._.
Jag har inget jobb än och det tär verkligen på mig. Och arbetsförmedligen suuuger >.< min handläggare är fan dum i huvudet! D: gaah vadan det är inte jag som ska göra hans jobb, jag jobbar inte på af. Han fattar inte ens vilka uppgifter han ska skicka så att jag kan få en jobbcoach. SUCK tiden bara flyger iväg -.- och ju längre man bara sitter hemma desto dåligare. Liksom chanserna att bli anställd minskar. Får väl ta saken i egna händer!? Fast just det att jag redan försökt och utan resultat._.
måndag 27 december 2010
Behövde skriva av mig...
(Melissa Horn - Falla fritt)
Vad vill du säga när allting är sagt
vad vill du känna när någon tagit din makt
Vem vill du spela när du lagt alla kort
hur vill du leva när tiden går för fort
du vill att jag ska känna
för något som aldrig känts som mitt
men ska jag känna
då ska det finnas tid att känna fritt
du vill att jag ska älska
med nån som bara älskar sitt
men ska jag älska
då ska det finnas tid att älska fritt
Vad ska jag skriva för att du ska bli berörd
hur högt ska jag skrika
varje gång jag vill bli hörd
du vill att jag ska falla
mot något som du har gjort till ditt
men ska jag falla
då ska det finnas tid att falla fritt
Pappa ringde igår, som jag typ sagt upp kontakten med eller ja gjorde det men börjat träffa honom lite nu igen. Skrev om det innan här på bloggen lite grann. Och alltså jag vet inte.. när han ringde tänkte jag bara "OH NO" inte han oxå mår redan skit som det är. Fast kunde inte säga nej som vanligt nejmen eftrsom att det var min kusin som ville träffa mig hemma hos min faster så kunde ja ju inte låta bli att träffa henne nu när hon äntligen är på besök o allt bara på grund av min relation till min far. Fast ja.. kännt mig ganska likgiltig hela dan eller kanske mer orolig och nervös över hur det skulle bli när jag träffa pappa... och hade inte direkt lust att fixa mig eller ens gå ut utanför dörren. eller kliva upp ur sängen men fick tvinga mig själv. Sen så vare ju ett tag sen jag träffade felicia(min kusin) o så...och just på den sociala fronten är jag ganska kass! blyg som fan.. fast det gick bra, eller ja gillar min faster carina och hennes dotter felicia är också trevlig. så det var trevligt att träffa dem faktiskt ^^ Och jag pratade jätte mycket (Y) stålt ^___^
sen när jag kom hem fick jag nån form av damp, typ fick svårt att sitta still blev alldeles för sprallig och helt uppe i varv... blev hyper och kunde inte sluta prata. som att när jag väl börjar prata så kan jag inte sluta... bara för jag låtit bli att prata på ett tag.
Relationen till min pappa är väldigt komplicerad... Knappt så att jag fattar själv. Man kan säga att han är en idiot helt enkelt! mentalt störd och en stor fet egoist! Känslomässig utprässning... skuldkänslor, manipulativ.... man känner sig orättvist behandlad!
När jag och min syster var små, så brydde han sig inte så mycket om oss. Hans egna intressen gick alltid före familjen. Tex att fiska med sina polare och köpa fiske prylar, istället för att bidra och hjälpa mamma att uppfostra oss. Hon fick göra i stort sätt allt och ta hand om oss på egen hand. Han sa nåt i stil med, jamen du jobbar ju på dagis och har mycket bättre hand om småbarn, så du vet ju hur man gör och då kan väl jag få slippa. Han glömde till och med bort våran födelsedag... Och han var dessutom otrogen flera gånger och extremt svartsjuk. När mamma kom på honom sa han bara att det inte betydde något, utan att det bara var sex. Då sa mamma att okej.. så om jag skulle ligga med någon annan så skulle det vara okej för dig? Han sa nej det är inte samma sak. Man kan ju undra varför hon inte bara gjorde slut och stack!? Fast inte lika lätt när man har barn ihop. Hon försökte bara vara en så bra mamma som möjligt åt oss. Och var osäker på hur det skulle påverka oss om hon lämnade pappa. Fast hon insåg att det var bättre att flytta ifrån honom än att bo kvar, det kunde inte fortsätta sådär liksom.
När dom tillslut skiljde sig så bodde vi hos mormor och morfar, ett tag... Tills mamma skaffat en ny bostad åt oss. Och det var under den tiden som mormor blev som en extra mamma till mig. Sen när vi flyttade där ifrån så fick jag och matilda sova där rätt mycket under perioden då mamma jobbade natt. Sen så för inte så länge sen när jag hade problem med massa saker och mamma o jag bråkade så flyttade jag hem till mormor ett tag. Och än idag har jag en nära relation till henne och är alltid välkommen.
Hm.. tror att vi, jag och syrran var ungefär 8 år har jag för mig, något sådant. när mamma o pappa skiljde sig. Vi gick i alla fall i lågstadiet och bytte skola efter halva 3an. Men bytte inte skola på en gång efter att våra föräldrar separerat. Vi fick åka buss själva till skolan från mormor ett tag. Och resten av 3an så gick vi i vallatorpsskolan som ligger jätte nära där mormor o morfar fortfarande bor (erikslund) och vi flyttade från mormor o morfar sen till dit vi bor nu (vallatorp) vi bor jätte nära mormor och morfar, precis på andra sidan vägen.
i vallatorpsskolan så lärde jag känna isabell, det var typ i 5an som vi började umgås. Fast än vi gått i samma klass sen 3an. I alla fall så blev hon min allra bästa vän och vi gick i samma klass genom hela högstadiet också. Utan henne så vet jag inte hur jag hade klarat mig om jag ens skulle ha överlevt. Lite dramatiskt kanske men överdriver nog inte när jag säger det, för högstadiet var fan sjukt jävla jobbigt! Hemskt och som ett helvete för mig!
Tillbax till hur det gick till när mina föräldrar skiljde sig. Vi fick gå till öööhm vafan heter det? aja men några som fattar beslut om vårdnaden om barnen och kanske lite andra saker med. men i alla fall jag kommer ihåg att jag och matilda fick sitta och prata med typ en barnpsykolog. Då skulle vi rita en cirkel på ett papper och skriva vårat namn i. Sen runt om cirkeln skulle vi skriva namn, ju närmare cirkeln desto mer älskade vi dom typ nå sånt. Kommer till och med ihåg hur jag gjorde. Skrev Putte närmast mig, min älskade nalle, den enda jag kände att jag kunde lita på. Sen mamma precis under och sen mormor, sen morfar ganska långt ifrån, bara för att han är ganska tystlåten och jävligt lik mig faktikst har jag insett på äldre dar men ah iaf längst ner pappa. Skrev inte ens någon från hans släkt. Trots det så spelade det ju ingen roll vad jag o min syter ville eller kände, eftersom att vi var för små. Det sjuka var att alla tyckte så jävla synd om pappa. Det slutade i alla fall med att jag och matilda var tvugna att åka till pappa varannan helg. Jag har ett starkt minne från den tiden. Jag och matilda blev hämtade av pappa... trots att vi inte ville åka till honom och mamma kunde inte göra nåt, fick liksom inte. När vi väl var inlåsta hemma hos pappa i gammla lägenheten så uppstod det genast problem o bråk. Hm min tvillingsyster försökte fly, tänkte att hon kunde gå hem till mamma själv på egen hand.. men hon han i princip bara öppna ytterdörren. Pappa fick tag i henne och låste dörren. Hon blev helt hysterisk och började skrika och gråta, pappa sa bara att nu måste ni borsta tänderna! Jag var ganska lugn faktiskt och försökte vara lite smart genom att vara lätt att ha och göra med. Det var min taktik typ som jag utväcklade för att kunna hantera den jobbiga situationen helt enkelt! Det var mest synd om min syster för pappa favoritiserade mig. Och behandlade henne som skit typ han gjorde henne hård och elak. Eftersom att han alltid bråkade med henne och retade upp henne o skit medan jag blev mer puttinuttig.. liksom som en docka. Att jag var mer ömtålig på nå vis och ja vene men jag var extremt konflikträdd. Anyway.. tillbax till minnet. Jag sa till pappa att om jag får ringa till mamma efter att jag borstat tänderna så gör jag det. Han lovade att jag skulle få ringa mamma. Då sa jag till min syster att hon skulle lugna ner sig och att vi skulle gå och borsta tänderna, så fick vi prata med mamma i telefon. Men hon lugnade inte ner sig. Efter att jag borstat så ringde jag mamma. Men oj vilken chock jag fick när hon sa att hon inte kunde komma och hämta oss. Började gråta helt förtvivlad och rädd. Under tiden så höll pappa på att springa runt i lägenheten och jaga min syster. Jag kände mig så fruktansvärt hjälplös. Och blev tvungen att bara titta på utan att kunna hjälpa henne. ööööhm... det var nog det jag minns från den kvällen.
Sen så utväcklade jag och syrran på nå mystiskt sätt att vi blev sjuka så fort vi skulle åka till pappa. Alltså på riktigt. Men innan hade vi ju mest bara sagt att vi var sjuka för att slippa åka helt enkelt eftersom att vi behövde va med våran mamma då. Och det höll han med om att sjuka barn ska vara hos sin mamma.
Kommer in på sidospår hela tiden, blöö grötigt!
Så det blev nog mer om hela mitt liv? eller typ min bakgrund, historia..? och inte bara om relationen till pappa. Fast allt hänger ju ändå ihop på nå vis.
det här är ju ändå långt ifrån hela min historia.. alla förhållanden och relationer jag haft kan man skriva hur mkt som helst om och hur jag började gå till psykologer.
samt gymnasietiden. där jag blev utsatt för sexuella trakasserier. och hade mitt första riktiga förhålade, vilket var extremt jobbigt och slutade nästan på liv o död. men under gymnasietiden lärede jag också känna Elin, vilket jag är väldigt taksamöver eller ja glad över.
Hela pappas släkt har psykiska problem och det är jävligt synd om dem flesta.
kanske är en hypnokondriker eller vad det heter som mamma sa förut.. jag är alldeles för medveten om mitt inre o skit för inåtriktad helt enkelt? meen nej det kan inte bara va inbillning xD
Psykisk misshandel
det känns mer komplicerat att förstå allvaret i det och har önskat att jag kunde säga att jag blivigt utsatt för fysisk misshandel istället....
typ tills jag hittade den här sidan, där dom förklarar det bra.
Och det var typ precis så det var för mamma, mig o matilda under tiden med pappa.
http://www.tuvaforum.se/psykisk-misshandel.asp
Vad vill du säga när allting är sagt
vad vill du känna när någon tagit din makt
Vem vill du spela när du lagt alla kort
hur vill du leva när tiden går för fort
du vill att jag ska känna
för något som aldrig känts som mitt
men ska jag känna
då ska det finnas tid att känna fritt
du vill att jag ska älska
med nån som bara älskar sitt
men ska jag älska
då ska det finnas tid att älska fritt
Vad ska jag skriva för att du ska bli berörd
hur högt ska jag skrika
varje gång jag vill bli hörd
du vill att jag ska falla
mot något som du har gjort till ditt
men ska jag falla
då ska det finnas tid att falla fritt
Pappa ringde igår, som jag typ sagt upp kontakten med eller ja gjorde det men börjat träffa honom lite nu igen. Skrev om det innan här på bloggen lite grann. Och alltså jag vet inte.. när han ringde tänkte jag bara "OH NO" inte han oxå mår redan skit som det är. Fast kunde inte säga nej som vanligt nejmen eftrsom att det var min kusin som ville träffa mig hemma hos min faster så kunde ja ju inte låta bli att träffa henne nu när hon äntligen är på besök o allt bara på grund av min relation till min far. Fast ja.. kännt mig ganska likgiltig hela dan eller kanske mer orolig och nervös över hur det skulle bli när jag träffa pappa... och hade inte direkt lust att fixa mig eller ens gå ut utanför dörren. eller kliva upp ur sängen men fick tvinga mig själv. Sen så vare ju ett tag sen jag träffade felicia(min kusin) o så...och just på den sociala fronten är jag ganska kass! blyg som fan.. fast det gick bra, eller ja gillar min faster carina och hennes dotter felicia är också trevlig. så det var trevligt att träffa dem faktiskt ^^ Och jag pratade jätte mycket (Y) stålt ^___^
sen när jag kom hem fick jag nån form av damp, typ fick svårt att sitta still blev alldeles för sprallig och helt uppe i varv... blev hyper och kunde inte sluta prata. som att när jag väl börjar prata så kan jag inte sluta... bara för jag låtit bli att prata på ett tag.
Relationen till min pappa är väldigt komplicerad... Knappt så att jag fattar själv. Man kan säga att han är en idiot helt enkelt! mentalt störd och en stor fet egoist! Känslomässig utprässning... skuldkänslor, manipulativ.... man känner sig orättvist behandlad!
När jag och min syster var små, så brydde han sig inte så mycket om oss. Hans egna intressen gick alltid före familjen. Tex att fiska med sina polare och köpa fiske prylar, istället för att bidra och hjälpa mamma att uppfostra oss. Hon fick göra i stort sätt allt och ta hand om oss på egen hand. Han sa nåt i stil med, jamen du jobbar ju på dagis och har mycket bättre hand om småbarn, så du vet ju hur man gör och då kan väl jag få slippa. Han glömde till och med bort våran födelsedag... Och han var dessutom otrogen flera gånger och extremt svartsjuk. När mamma kom på honom sa han bara att det inte betydde något, utan att det bara var sex. Då sa mamma att okej.. så om jag skulle ligga med någon annan så skulle det vara okej för dig? Han sa nej det är inte samma sak. Man kan ju undra varför hon inte bara gjorde slut och stack!? Fast inte lika lätt när man har barn ihop. Hon försökte bara vara en så bra mamma som möjligt åt oss. Och var osäker på hur det skulle påverka oss om hon lämnade pappa. Fast hon insåg att det var bättre att flytta ifrån honom än att bo kvar, det kunde inte fortsätta sådär liksom.
När dom tillslut skiljde sig så bodde vi hos mormor och morfar, ett tag... Tills mamma skaffat en ny bostad åt oss. Och det var under den tiden som mormor blev som en extra mamma till mig. Sen när vi flyttade där ifrån så fick jag och matilda sova där rätt mycket under perioden då mamma jobbade natt. Sen så för inte så länge sen när jag hade problem med massa saker och mamma o jag bråkade så flyttade jag hem till mormor ett tag. Och än idag har jag en nära relation till henne och är alltid välkommen.
Hm.. tror att vi, jag och syrran var ungefär 8 år har jag för mig, något sådant. när mamma o pappa skiljde sig. Vi gick i alla fall i lågstadiet och bytte skola efter halva 3an. Men bytte inte skola på en gång efter att våra föräldrar separerat. Vi fick åka buss själva till skolan från mormor ett tag. Och resten av 3an så gick vi i vallatorpsskolan som ligger jätte nära där mormor o morfar fortfarande bor (erikslund) och vi flyttade från mormor o morfar sen till dit vi bor nu (vallatorp) vi bor jätte nära mormor och morfar, precis på andra sidan vägen.
i vallatorpsskolan så lärde jag känna isabell, det var typ i 5an som vi började umgås. Fast än vi gått i samma klass sen 3an. I alla fall så blev hon min allra bästa vän och vi gick i samma klass genom hela högstadiet också. Utan henne så vet jag inte hur jag hade klarat mig om jag ens skulle ha överlevt. Lite dramatiskt kanske men överdriver nog inte när jag säger det, för högstadiet var fan sjukt jävla jobbigt! Hemskt och som ett helvete för mig!
Tillbax till hur det gick till när mina föräldrar skiljde sig. Vi fick gå till öööhm vafan heter det? aja men några som fattar beslut om vårdnaden om barnen och kanske lite andra saker med. men i alla fall jag kommer ihåg att jag och matilda fick sitta och prata med typ en barnpsykolog. Då skulle vi rita en cirkel på ett papper och skriva vårat namn i. Sen runt om cirkeln skulle vi skriva namn, ju närmare cirkeln desto mer älskade vi dom typ nå sånt. Kommer till och med ihåg hur jag gjorde. Skrev Putte närmast mig, min älskade nalle, den enda jag kände att jag kunde lita på. Sen mamma precis under och sen mormor, sen morfar ganska långt ifrån, bara för att han är ganska tystlåten och jävligt lik mig faktikst har jag insett på äldre dar men ah iaf längst ner pappa. Skrev inte ens någon från hans släkt. Trots det så spelade det ju ingen roll vad jag o min syter ville eller kände, eftersom att vi var för små. Det sjuka var att alla tyckte så jävla synd om pappa. Det slutade i alla fall med att jag och matilda var tvugna att åka till pappa varannan helg. Jag har ett starkt minne från den tiden. Jag och matilda blev hämtade av pappa... trots att vi inte ville åka till honom och mamma kunde inte göra nåt, fick liksom inte. När vi väl var inlåsta hemma hos pappa i gammla lägenheten så uppstod det genast problem o bråk. Hm min tvillingsyster försökte fly, tänkte att hon kunde gå hem till mamma själv på egen hand.. men hon han i princip bara öppna ytterdörren. Pappa fick tag i henne och låste dörren. Hon blev helt hysterisk och började skrika och gråta, pappa sa bara att nu måste ni borsta tänderna! Jag var ganska lugn faktiskt och försökte vara lite smart genom att vara lätt att ha och göra med. Det var min taktik typ som jag utväcklade för att kunna hantera den jobbiga situationen helt enkelt! Det var mest synd om min syster för pappa favoritiserade mig. Och behandlade henne som skit typ han gjorde henne hård och elak. Eftersom att han alltid bråkade med henne och retade upp henne o skit medan jag blev mer puttinuttig.. liksom som en docka. Att jag var mer ömtålig på nå vis och ja vene men jag var extremt konflikträdd. Anyway.. tillbax till minnet. Jag sa till pappa att om jag får ringa till mamma efter att jag borstat tänderna så gör jag det. Han lovade att jag skulle få ringa mamma. Då sa jag till min syster att hon skulle lugna ner sig och att vi skulle gå och borsta tänderna, så fick vi prata med mamma i telefon. Men hon lugnade inte ner sig. Efter att jag borstat så ringde jag mamma. Men oj vilken chock jag fick när hon sa att hon inte kunde komma och hämta oss. Började gråta helt förtvivlad och rädd. Under tiden så höll pappa på att springa runt i lägenheten och jaga min syster. Jag kände mig så fruktansvärt hjälplös. Och blev tvungen att bara titta på utan att kunna hjälpa henne. ööööhm... det var nog det jag minns från den kvällen.
Sen så utväcklade jag och syrran på nå mystiskt sätt att vi blev sjuka så fort vi skulle åka till pappa. Alltså på riktigt. Men innan hade vi ju mest bara sagt att vi var sjuka för att slippa åka helt enkelt eftersom att vi behövde va med våran mamma då. Och det höll han med om att sjuka barn ska vara hos sin mamma.
Kommer in på sidospår hela tiden, blöö grötigt!
Så det blev nog mer om hela mitt liv? eller typ min bakgrund, historia..? och inte bara om relationen till pappa. Fast allt hänger ju ändå ihop på nå vis.
det här är ju ändå långt ifrån hela min historia.. alla förhållanden och relationer jag haft kan man skriva hur mkt som helst om och hur jag började gå till psykologer.
samt gymnasietiden. där jag blev utsatt för sexuella trakasserier. och hade mitt första riktiga förhålade, vilket var extremt jobbigt och slutade nästan på liv o död. men under gymnasietiden lärede jag också känna Elin, vilket jag är väldigt taksamöver eller ja glad över.
Hela pappas släkt har psykiska problem och det är jävligt synd om dem flesta.
kanske är en hypnokondriker eller vad det heter som mamma sa förut.. jag är alldeles för medveten om mitt inre o skit för inåtriktad helt enkelt? meen nej det kan inte bara va inbillning xD
Psykisk misshandel
det känns mer komplicerat att förstå allvaret i det och har önskat att jag kunde säga att jag blivigt utsatt för fysisk misshandel istället....
typ tills jag hittade den här sidan, där dom förklarar det bra.
Och det var typ precis så det var för mamma, mig o matilda under tiden med pappa.
http://www.tuvaforum.se/psykisk-misshandel.asp
Kent
Jag minns allt som naglarna mot glas
Men du bara skrattar åt mig, förminskar allt till ett skämt
Snart finns det inga tårar kvar
De var våra att ge vem som helst
De är de dyrbaraste smycken vi har
Så be aldrig om ursäkt igen
Äntligen
Sätter du själv dina gränser
Och alla känslor slog och sprängde
Hela vardagen full med hål
I en tid då inget hände
I en stad som alltid sov
Men älskling, vi var alla en gång små
Jag kastar stenar i mitt glashus
Jag kastar pil i min kuvös
Och så odlar jag min rädsla
Ja, jag sår ständigt nya frön
Och i mitt växthus är jag säker
Där växer avund klar och grön
Jag är livrädd för att leva
Och jag är dödsrädd för att dö
Men älskling, vi ska alla en gång dö
So fucking what?!
http://www.youtube.com/watch?v=0XoyDqFy5pU
söndag 26 december 2010
ehe
Gillar svensk musik faktiskt.
Fast inte allt, hatar melodifestivalen..
men vissa artister och låtar är rätt bra.
Lite pinsamt.. men texterna är underbara!
Och orkar inte skriva egna texter längre.
Brukar lyssna på;
Kent, Ebba Grön, Lykke Li, Lars Winnerbäck, Lasse Lindh, Håkan Hellstöm, Melissa Horn, Lisa Ekdahl, Lisa Nilsson, Caroline Af Ugglas, Ted Gärdestad...
typ dom ja!
Ehm min kärlek till svensk musik kan ha sitt ursprung från när jag var liten och fick en Ted Gärdestad skiva av mamma, fann ro/harmoni/glädje/igenkännelse och blir fortfarande lugn på nå mystiskt vis av just svensk musik xD
Lisa Nilsson - Försiktigt
Jag vet inte vem du är
Var du kommer ifrån
Är du en räddande ängel
Eller en förlorad son
Jag vet inte vad du gjort i ditt liv
Eller vad du vill med mig
Så lyssna nu på vad jag har att säga dig
Att innan jag vänjer mig
Innan det är försent att säga nej
Ta det försiktigt
Ta det varsamt
Ta det försiktigt
För det är mitt hjärta du håller i din hand
Älskling i natt är månen full
Den speglar sig i gatan
Det lyser som guld
In genom förnstret där vi sitter
Bredvid varann
Så släck cigaretten nu och lägg dig ner
Det är tyst i huset
Ingen hör och ingen ser
Om en liten stund går solen upp igen
Men är du här när jag vaknar
När morgonen kommer
Och innan jag vänjer mig
Innan det är försent att säga nej
Ta det försiktigt
Ta det varsamt
Ta det försiktigt
För det är mitt hjärta du håller i din hand
Jag har blivit lämnad så många gånger
Jag orkar inte en gång till
Så tänk efter vad du vill
Och ta det försiktigt
Ta det varsamt
Ta det försiktigt
För det är mitt hjärta du håller i din hand
Fast inte allt, hatar melodifestivalen..
men vissa artister och låtar är rätt bra.
Lite pinsamt.. men texterna är underbara!
Och orkar inte skriva egna texter längre.
Brukar lyssna på;
Kent, Ebba Grön, Lykke Li, Lars Winnerbäck, Lasse Lindh, Håkan Hellstöm, Melissa Horn, Lisa Ekdahl, Lisa Nilsson, Caroline Af Ugglas, Ted Gärdestad...
typ dom ja!
Ehm min kärlek till svensk musik kan ha sitt ursprung från när jag var liten och fick en Ted Gärdestad skiva av mamma, fann ro/harmoni/glädje/igenkännelse och blir fortfarande lugn på nå mystiskt vis av just svensk musik xD
Lisa Nilsson - Försiktigt
Jag vet inte vem du är
Var du kommer ifrån
Är du en räddande ängel
Eller en förlorad son
Jag vet inte vad du gjort i ditt liv
Eller vad du vill med mig
Så lyssna nu på vad jag har att säga dig
Att innan jag vänjer mig
Innan det är försent att säga nej
Ta det försiktigt
Ta det varsamt
Ta det försiktigt
För det är mitt hjärta du håller i din hand
Älskling i natt är månen full
Den speglar sig i gatan
Det lyser som guld
In genom förnstret där vi sitter
Bredvid varann
Så släck cigaretten nu och lägg dig ner
Det är tyst i huset
Ingen hör och ingen ser
Om en liten stund går solen upp igen
Men är du här när jag vaknar
När morgonen kommer
Och innan jag vänjer mig
Innan det är försent att säga nej
Ta det försiktigt
Ta det varsamt
Ta det försiktigt
För det är mitt hjärta du håller i din hand
Jag har blivit lämnad så många gånger
Jag orkar inte en gång till
Så tänk efter vad du vill
Och ta det försiktigt
Ta det varsamt
Ta det försiktigt
För det är mitt hjärta du håller i din hand
lördag 25 december 2010
Fanfanfan
Jag önskar jag kunde säga att de är en fas vi går igenom
En storm vi måste orka rida ut
Och jag önskar jag kunde säga att vi klarar det tillsammans
Att allting kommer ordna sig till slut
Men hur säger man till nån att här tar vägen slut
Och hur säger man till nån att hjärtat längtar ut
Jag kan inte ljuga för dig, du känner mig alltför väl
Om du ser mig i ögonen så säger dom
att vi kan bara vara dom vi är
så ge mig inga skäl, för vad vi än kallar det
så är det bara ett långsamt farväl
Här är din drottning utan krona
Likgiltig och trött
En sorglig figur, som du aldrig riktigt mött
Och när jag ser mig över axeln på åren som bara gick
Ser jag allt som gick förlorat men också allting som vi fick
Och vad säger man till nån som vill börja om igen
Då det redan är försent, då man redan är på väg
Jag tvår mina händer i kärlekens namn
Du kan vinna allt, du förlorar ibland
Men vägen som vi färdas på, den leder,
den leder ingenstans
En storm vi måste orka rida ut
Och jag önskar jag kunde säga att vi klarar det tillsammans
Att allting kommer ordna sig till slut
Men hur säger man till nån att här tar vägen slut
Och hur säger man till nån att hjärtat längtar ut
Jag kan inte ljuga för dig, du känner mig alltför väl
Om du ser mig i ögonen så säger dom
att vi kan bara vara dom vi är
så ge mig inga skäl, för vad vi än kallar det
så är det bara ett långsamt farväl
Här är din drottning utan krona
Likgiltig och trött
En sorglig figur, som du aldrig riktigt mött
Och när jag ser mig över axeln på åren som bara gick
Ser jag allt som gick förlorat men också allting som vi fick
Och vad säger man till nån som vill börja om igen
Då det redan är försent, då man redan är på väg
Jag tvår mina händer i kärlekens namn
Du kan vinna allt, du förlorar ibland
Men vägen som vi färdas på, den leder,
den leder ingenstans
fredag 24 december 2010
Skit låt, men rätt bra text.
I wonder why happiness
Is so easily lost
All my dreams and expectations
Are turned into dust
So hurt and defenseless
I'm left here on my own
I'm so scared that I'll miss you
So afraid of being alone
Is so easily lost
All my dreams and expectations
Are turned into dust
So hurt and defenseless
I'm left here on my own
I'm so scared that I'll miss you
So afraid of being alone
tisdag 19 oktober 2010
Så jävla trött på att vara trött!
Jag är så trött. Jämt. Känner mig hela tiden alldeles utmattad både fysiskt och psykiskt. Det börjar gå mig på nerverna. Jag går omkring som i en dvala under dagarna och ser zombiefierad ut.(Då jag väl går upp, känns det som om jag aldrig riktigt vaknar... som att jag är nyvaken dygnet runt, då jag inte sover då.)
Jag avskyr det. Hela jag börjar förfalla både på utsidan och insidan.
Mår lite bättre när jag väl fixar mig, (duschar, sminkar mig, klär på mig annat än myskläder, fixar håret) men det är mest att jag kan stå ut med mig själv bättre om jag ser "bra" ut. Är fortfarande lika trött. så. jävla. sliten.
Gått upp massa i vikt på senaste tiden och blivigt så otränad.
Ser ut som att jag är med barn för min mage blivigt så fet.
Den är alltid uppsväld numera och stenhård...
Dubbelhaka, ful hy, små ögon, stor näsa, tjocka lår o rumpa.......
Men man får ju försöka se helheten och fokusera på det man tycker om.
Bara det att jag tycker inte om något med mig själv, ser bara alla fel.
Sjukt dålig på att vara social numera, förlorat kontakt med så många.
Går igenom en extremt jobbig period...(eller ja har mått så här så länge jag kan minnas) Gaaaaaaaaaah! sooooover bort mitt liv.
måndag 11 oktober 2010
skrev av mig något... inte värdigt att läsa!
Har det någonsin varit bra..?
Jag kan inte minnas att jag kännt mig hel eller riktigt lycklig.
Mitt fel är nog att jag aldrig tillåter mig själv att leva i nuet,
(tycker inte att jag duger, vågar helt enkelt inte) eller att lyckas med något.
Kanske har för höga krav på mig själv.. som bara leder till att jag ger upp hela tiden, så att jag bara känner mig misslyckad. Jag kan inte hitta någon motivation eller glädje i att göra saker, allt känns motsträvigt och nästan outhärdligt. Jag tycker att allt är jobbigt och vet inte riktigt hur jag ska fixa det, jag tror inte att jag kommer lyckas heller så det känns ganska meningslöst då. Trots det så vet jag ju innerst inne att det är upp till mig och just därför försöker jag att sluta vara så inåtriktad och mer utåtriktad men det är sjukt svårt och jag tvingar mig själv att gå ut för att det bara blir värre om jag sitter inne, men jag orkar bara inte göra allt som krävs av mig och det har varit så här i typ hela mitt liv... känner mig efterbliven, överdrivet känslig som ett jävla psykfall ja börjar bli jävligt trött påre! Klyven, kan inte bestämma mig, vet inte vad jag vill. Frustrerande och förvirrande. Sitter bara och väntar på att jag typ ska vakna upp en morgon och må bra. Det kommer aldrig inträffa om jag inte kämpar för det, jag vill väl ändå må bra? joja de väl klart, men jag vill/orkar inte göra något åt mina problem eftersom att dom blivit som en trygghet på nå sjukt sätt.
GAH ingenting känns rätt allt känns fel.
Jag kan inte minnas att jag kännt mig hel eller riktigt lycklig.
Mitt fel är nog att jag aldrig tillåter mig själv att leva i nuet,
(tycker inte att jag duger, vågar helt enkelt inte) eller att lyckas med något.
Kanske har för höga krav på mig själv.. som bara leder till att jag ger upp hela tiden, så att jag bara känner mig misslyckad. Jag kan inte hitta någon motivation eller glädje i att göra saker, allt känns motsträvigt och nästan outhärdligt. Jag tycker att allt är jobbigt och vet inte riktigt hur jag ska fixa det, jag tror inte att jag kommer lyckas heller så det känns ganska meningslöst då. Trots det så vet jag ju innerst inne att det är upp till mig och just därför försöker jag att sluta vara så inåtriktad och mer utåtriktad men det är sjukt svårt och jag tvingar mig själv att gå ut för att det bara blir värre om jag sitter inne, men jag orkar bara inte göra allt som krävs av mig och det har varit så här i typ hela mitt liv... känner mig efterbliven, överdrivet känslig som ett jävla psykfall ja börjar bli jävligt trött påre! Klyven, kan inte bestämma mig, vet inte vad jag vill. Frustrerande och förvirrande. Sitter bara och väntar på att jag typ ska vakna upp en morgon och må bra. Det kommer aldrig inträffa om jag inte kämpar för det, jag vill väl ändå må bra? joja de väl klart, men jag vill/orkar inte göra något åt mina problem eftersom att dom blivit som en trygghet på nå sjukt sätt.
GAH ingenting känns rätt allt känns fel.
Varför slutade vi leka med varann
Varför slutade vi skratta
Du är du och jag är fortfarande jag
Så vad är det då som fattas
Det är på minnena som vi lever
Men snart så har de suddats ut
Så vi blundar
Ja, vi blundar
Vi bara blundar
Fast vi ser
Nånstans finns det, det vi hade, som var bra
Ja, nånstans finns det kvar en plats där vi kan va
Du och jag
Allt jag känner, allt jag älskar och vill se
Är de nötta bilderna med tummar på
Och jag vet, jag vet, jag vet, nån måste börja ge
Ja, börja ge för att kunna få
Och varje gång som jag försöker
Det är då det blir så fel
Så vi blundar
Ja, vi blundar
Vi bara blundar
Men vi ser
Nånstans finns det, det vi hade, som var bra
Ja, nånstans finns det kvar en plats där vi kan va
När vi blundar
[Caroline Af Ugglas - Vi Blundar]
Varför slutade vi skratta
Du är du och jag är fortfarande jag
Så vad är det då som fattas
Det är på minnena som vi lever
Men snart så har de suddats ut
Så vi blundar
Ja, vi blundar
Vi bara blundar
Fast vi ser
Nånstans finns det, det vi hade, som var bra
Ja, nånstans finns det kvar en plats där vi kan va
Du och jag
Allt jag känner, allt jag älskar och vill se
Är de nötta bilderna med tummar på
Och jag vet, jag vet, jag vet, nån måste börja ge
Ja, börja ge för att kunna få
Och varje gång som jag försöker
Det är då det blir så fel
Så vi blundar
Ja, vi blundar
Vi bara blundar
Men vi ser
Nånstans finns det, det vi hade, som var bra
Ja, nånstans finns det kvar en plats där vi kan va
När vi blundar
[Caroline Af Ugglas - Vi Blundar]
blablablaah jag vet inte.
Känner mig bara så jävla övergiven, missförstådd nästan osynlig och nertryckt.
Orättvist behandlad....
Fyfan har lust att spy på allt o alla, hat hat hat D:
Allt är förlorat? jag orkar inte kämpa för någon av er, eller låtsas längre.
Vi växte ifrån varandra för länge sen.
Jag måste släppa taget så tack för att ni gjort det möjligt.
Ett avslut vet inte om ni fattat det än.. men båda kände det, eller hur?
Och när du stötte bort mig på det där viset insåg jag att jag inte behövde ha dåligt samvete längre.
Och när du betedde dig sådär.
För det var sant.. vi växte ifrån varann som så många andra.
Nu måste jag bara handskas med besvikelsen... men det börjar släppa och kännas lättare.
Hatet övergår i förtvivlan av att bli så sviken men det spelar ingen roll... snart har tiden suddat ut just den kvällen då allt tog slut och gjorde sådär ont i bröstet till några underbara minnen.
Och jag kommer veta att det var bäst som det blev trots allt.
barndomsvän och bästavän
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)