Så jävla trött på att vara trött!

Jag är så trött. Jämt. Känner mig hela tiden alldeles utmattad både fysiskt och psykiskt. Det börjar gå mig på nerverna. Jag går omkring som i en dvala under dagarna och ser zombiefierad ut.(Då jag väl går upp, känns det som om jag aldrig riktigt vaknar... som att jag är nyvaken dygnet runt, då jag inte sover då.)
Jag avskyr det. Hela jag börjar förfalla både på utsidan och insidan.
Mår lite bättre när jag väl fixar mig, (duschar, sminkar mig, klär på mig annat än myskläder, fixar håret) men det är mest att jag kan stå ut med mig själv bättre om jag ser "bra" ut. Är fortfarande lika trött. så. jävla. sliten.
Gått upp massa i vikt på senaste tiden och blivigt så otränad.
Ser ut som att jag är med barn för min mage blivigt så fet.
Den är alltid uppsväld numera och stenhård...
Dubbelhaka, ful hy, små ögon, stor näsa, tjocka lår o rumpa.......
Men man får ju försöka se helheten och fokusera på det man tycker om.
Bara det att jag tycker inte om något med mig själv, ser bara alla fel.
Sjukt dålig på att vara social numera, förlorat kontakt med så många.
Går igenom en extremt jobbig period...(eller ja har mått så här så länge jag kan minnas) Gaaaaaaaaaah! sooooover bort mitt liv.

skrev av mig något... inte värdigt att läsa!

Har det någonsin varit bra..?
Jag kan inte minnas att jag kännt mig hel eller riktigt lycklig.
Mitt fel är nog att jag aldrig tillåter mig själv att leva i nuet,
(tycker inte att jag duger, vågar helt enkelt inte) eller att lyckas med något.
Kanske har för höga krav på mig själv.. som bara leder till att jag ger upp hela tiden, så att jag bara känner mig misslyckad. Jag kan inte hitta någon motivation eller glädje i att göra saker, allt känns motsträvigt och nästan outhärdligt. Jag tycker att allt är jobbigt och vet inte riktigt hur jag ska fixa det, jag tror inte att jag kommer lyckas heller så det känns ganska meningslöst då. Trots det så vet jag ju innerst inne att det är upp till mig och just därför försöker jag att sluta vara så inåtriktad och mer utåtriktad men det är sjukt svårt och jag tvingar mig själv att gå ut för att det bara blir värre om jag sitter inne, men jag orkar bara inte göra allt som krävs av mig och det har varit så här i typ hela mitt liv... känner mig efterbliven, överdrivet känslig som ett jävla psykfall ja börjar bli jävligt trött påre! Klyven, kan inte bestämma mig, vet inte vad jag vill. Frustrerande och förvirrande. Sitter bara och väntar på att jag typ ska vakna upp en morgon och må bra. Det kommer aldrig inträffa om jag inte kämpar för det, jag vill väl ändå må bra? joja de väl klart, men jag vill/orkar inte göra något åt mina problem eftersom att dom blivit som en trygghet på nå sjukt sätt.
GAH ingenting känns rätt allt känns fel.

Varför slutade vi leka med varann
Varför slutade vi skratta
Du är du och jag är fortfarande jag
Så vad är det då som fattas

Det är på minnena som vi lever
Men snart så har de suddats ut

Så vi blundar
Ja, vi blundar
Vi bara blundar
Fast vi ser
Nånstans finns det, det vi hade, som var bra
Ja, nånstans finns det kvar en plats där vi kan va
Du och jag

Allt jag känner, allt jag älskar och vill se
Är de nötta bilderna med tummar på
Och jag vet, jag vet, jag vet, nån måste börja ge
Ja, börja ge för att kunna få

Och varje gång som jag försöker
Det är då det blir så fel

Så vi blundar
Ja, vi blundar
Vi bara blundar
Men vi ser
Nånstans finns det, det vi hade, som var bra
Ja, nånstans finns det kvar en plats där vi kan va
När vi blundar

[Caroline Af Ugglas - Vi Blundar]

blablablaah jag vet inte.
Känner mig bara så jävla övergiven, missförstådd nästan osynlig och nertryckt.
Orättvist behandlad....
Fyfan har lust att spy på allt o alla, hat hat hat D:
Allt är förlorat? jag orkar inte kämpa för någon av er, eller låtsas längre.
Vi växte ifrån varandra för länge sen.
Jag måste släppa taget så tack för att ni gjort det möjligt.
Ett avslut vet inte om ni fattat det än.. men båda kände det, eller hur?
Och när du stötte bort mig på det där viset insåg jag att jag inte behövde ha dåligt samvete längre.
Och när du betedde dig sådär.
För det var sant.. vi växte ifrån varann som så många andra.
Nu måste jag bara handskas med besvikelsen... men det börjar släppa och kännas lättare.
Hatet övergår i förtvivlan av att bli så sviken men det spelar ingen roll... snart har tiden suddat ut just den kvällen då allt tog slut och gjorde sådär ont i bröstet till några underbara minnen.
Och jag kommer veta att det var bäst som det blev trots allt.
barndomsvän och bästavän