Vilsen...

Det känns som att jag inte (längre) har någon familj och inget hem.
Jag har INGENTING. Ingenstans att ta vägen.
ALLT är (tydligen) mitt FEL. (!????)
Så jävla KLYVEN. (kluven?) -splittrad, förvirrad.. och totalt MAKTLÖS.



Igår var en av de värsta dagarna i mitt liv. Och det säger en hel del.

Min familj tycker helt seriöst att jag är en fullblodsegoist!
Det är bland det värsta jag vet. Om inte det absolut värsta.
(Visst det finns kanske något som är bra med att vara lite ego, men ja det är ju på det bra sättet, tex. att man tar för sig och tror på sig själv? Liksom här är jag och ingen ska trampa på mig för jag är betydelsefull. typ fast det finns väl ett bättre ord än "ego" (självsäker) för det men allltså... Gah jag vet fan inte-.-') Ego är trots allt mest ett negativt ord. För mig betyder det att man inte bryr sig om någon eller något annat än sig själv och det som gynnar en själv. Att man är egocentrisk. Man har inte ens kapacitet liksom förmåga att bry sig, att känna omtanke. Egoister som min pappa alltså det gör så. jävla. ONT. i mig. Alla jag älskar har gått emot mig.
Jag måste eventuellt flytta hem till min pappa. Jag vet inte hur jag ska överleva detta.
Det känns fan som att självmord vore en lösning, (jag har ingenting kvar att leva för? allting är bara fööör mycket just nu, men det går väl över... Även om det inte känns som det nu och som så många andra gånger, eller jag överväger fan varje dag att ta livet av mig.) men då kommer ju det bara bevisa att jag är en egoist som tar livet av mig för att såra mina nära & kära? Så är ju verkligen inte fallet. Men det är så det kommer uppfattas. Att jag är en elak, falsk och jävligt patetisk person som... Gaaaaaah vafan vet jag men dem borde ju samtidigt förstå att jag inte alls har som avsikt att på något vis såra eller straffa någon eller skapa skuldkänslor i så fall är det fan vad de förtjänar. Jag blir så fruktansvärt arg att jag överväger att kniv hota alla som står i min väg! För jag känner mig så jävla försvarslös och desperat och kränkt och missförstådd och jag behöver mina saker som dom snott för mig.

Faaaaaaaan mamma tycker tydligen att allt är mitt fel. Hon skyller alla sina problem på mig, att jag är orsaken till att hon mår dåligt att hon känner att hon snart måste läggas in på sjukhus PÅ GRUND AV MIG fatta hur jävla mycket det sårar mig. Allt jag vill är att hon ska må bra. Vara lycklig och frisk. Men jag har inget kvar att ge, jag har inget att komma med. Jag känner mig så hjälplös. VÄRDELÖS. Jag bara förstör. -"Hon bara tänker på sig själv och skiter i allt och alla andra. Hon är en äkta fullblodsegoist! Hon bara förstöööör. Hon har ju förstört hela kvällen precis som vanligt. Allt handlar om henne och att hon ska stå i centrum. Och såhär blir hon när hon inte får som hon vill, hon måste straffas. Då kanske hon lär sig och förhoppningsvis inser att det är hon som gjort fel. Jag har varit alldeles för snäll. Sen så är det ju konstigt att hon helt plötsligt har så mycket energi, när det gäller att gå ut och ingen till att söka jobb. Och jag försöker ju bara rädda henne från att råka illa ut - det är av omtanke jag gör det här... Är hon så korkad att hon inte förstår det så får hon skylla sig själv. Det kommer bara ta längre tid innan hon får tillbaka sina saker (min väska med busskort, mobil, cigg, plånbok, kamera, smink...) När jag känner att jag kan lita på henne och hon förtjänar min tillit och skaffat jobb så kanske, tills dess. Utgångsförbud, inga cigg, ingen mobil, ingen dator, ingen kamera..."

Jag kan hålla med henne till viss del. Att jag pratat om mina problem med henne, vilket har lett till att jag gjort mina problem till hennes. Det var inte alls min mening. Det vet hon fan också. Så varför behandlar hon mig såhär, varför säger hon sådär. Det får mig att inte vilja leva.
Sure jag kanske borde hållit allt för mig själv men då hade jag redan varit död för längesen. Hon säger ju ändå att hon är glad över att jag känner att jag kan anförtro mig till henne och prata om vad som helt med henne. Men det borde jag tydligen inte ha gjort. Aja jag får väl sluta med det.
Vilket kommer leda till att vi inte har någon nära relation överhuvudtaget. Men om det får henne att må bra så är det väl värt det antar jag. Yes hejdå mamma. Hej ensamhet.
Hon var allt jag hade. Allt jag har nu är mig själv och det är inte mycket. För jag har ingenting, ingen förmåga att klara av det här på egenhand. Jag har inte det som krävs för att lyckas här i världen. Inte för tillfället, visst det kanske finns någonstans inom mig men jag kommer aldrig klara det utan hjälp. Allt jag har är min dåliga självkänsla och mitt dåliga självförtroende, samt en massa dåliga minnen och erfarenheter. Sååå hur fan ska det gå då? Om jag flyr vilket det känns som att jag måste nu. Alltså packa ihop och dra. Jag är inte stark nog för det så kan inte göra så mkt annat än o försöka fixa allt liksom reda ut allt med mamma nu innan det är för sent. Dock känns det ganska lönlöst. Så jag sover bort allt. Jag har endast tillgång till internet nu för att kunna höra av mig till en viss person angående en viss sak. Fast jag behövde bara skriva av mig så ja publicerar väl detta meningslösa inlägg nu. Det känns inte bättre. Nästan värre.

;_________________; <////////////////3