Jag minns allt som naglarna mot glas
Men du bara skrattar åt mig, förminskar allt till ett skämt
Snart finns det inga tårar kvar
De var våra att ge vem som helst
De är de dyrbaraste smycken vi har
Så be aldrig om ursäkt igen
Äntligen
Sätter du själv dina gränser
Och alla känslor slog och sprängde
Hela vardagen full med hål
I en tid då inget hände
I en stad som alltid sov
Men älskling, vi var alla en gång små
Jag kastar stenar i mitt glashus
Jag kastar pil i min kuvös
Och så odlar jag min rädsla
Ja, jag sår ständigt nya frön
Och i mitt växthus är jag säker
Där växer avund klar och grön
Jag är livrädd för att leva
Och jag är dödsrädd för att dö
Men älskling, vi ska alla en gång dö
So fucking what?!
http://www.youtube.com/watch?v=0XoyDqFy5pU
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar