Varför slutade vi leka med varann
Varför slutade vi skratta
Du är du och jag är fortfarande jag
Så vad är det då som fattas

Det är på minnena som vi lever
Men snart så har de suddats ut

Så vi blundar
Ja, vi blundar
Vi bara blundar
Fast vi ser
Nånstans finns det, det vi hade, som var bra
Ja, nånstans finns det kvar en plats där vi kan va
Du och jag

Allt jag känner, allt jag älskar och vill se
Är de nötta bilderna med tummar på
Och jag vet, jag vet, jag vet, nån måste börja ge
Ja, börja ge för att kunna få

Och varje gång som jag försöker
Det är då det blir så fel

Så vi blundar
Ja, vi blundar
Vi bara blundar
Men vi ser
Nånstans finns det, det vi hade, som var bra
Ja, nånstans finns det kvar en plats där vi kan va
När vi blundar

[Caroline Af Ugglas - Vi Blundar]

blablablaah jag vet inte.
Känner mig bara så jävla övergiven, missförstådd nästan osynlig och nertryckt.
Orättvist behandlad....
Fyfan har lust att spy på allt o alla, hat hat hat D:
Allt är förlorat? jag orkar inte kämpa för någon av er, eller låtsas längre.
Vi växte ifrån varandra för länge sen.
Jag måste släppa taget så tack för att ni gjort det möjligt.
Ett avslut vet inte om ni fattat det än.. men båda kände det, eller hur?
Och när du stötte bort mig på det där viset insåg jag att jag inte behövde ha dåligt samvete längre.
Och när du betedde dig sådär.
För det var sant.. vi växte ifrån varann som så många andra.
Nu måste jag bara handskas med besvikelsen... men det börjar släppa och kännas lättare.
Hatet övergår i förtvivlan av att bli så sviken men det spelar ingen roll... snart har tiden suddat ut just den kvällen då allt tog slut och gjorde sådär ont i bröstet till några underbara minnen.
Och jag kommer veta att det var bäst som det blev trots allt.
barndomsvän och bästavän