Ni är blinda.
Blundar för verkligheten.
Så jag skriker.
Men ni vill inte höra.
Ni är alla även döva.
Mitt i allt kaos förblir jag ensam.
Det hemska är att ni undviker sanningen.
När ni väl lyssnar så går det bara in o ut.
Det är som att jag inte är värd någonting.
Som att ni kan behandla mig som skit.
Jag är tydligen bara ett objekt.
Som ni kan leka med.
Ta på mig o välja att se mig när det passar.
För att sedan bara låta mig glömmas bort.
Jag känner mig genomskinlig.
Och ni gör mig smutsig.
Det är en falsk värld vi lever i.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar